Lina

Vad är det med folk egentligen? Folk är så jäkla fundamentalistiska nuförtiden att jag får ont i magen bara jag öppnar tidningen, läser en blogg eller pratar med vänner. Om det inte är amma eller misshandla ditt barn så är det antingen vacciner eller inte vaccinera annars dör du (ja man dör ju av både och, och mördar andra människor och gör sina barn autistiska osv lite hur man än gör). Varför kan vanligt mentalt friskt folk inte vara lite måttliga och eftertänksamma?

När mina brukare (som oftast inte kan vara måttliga eller lugna gällande sånt här) frågar mig om jag ska vaccinera mig så säger jag att jag inte bestämt mig. Min övertygelse är att svininfluensan kommer vara mycket mild för de allra flesta i samhället och att jag inte tror att jag kommer råka speciellt illa ut, men att man kan smitta riskgrupper och att om alla på en arbetsplats får en allvarlig förkylning (vilket de säger att influensan kommer vara som) så kan det ju bli kaos om man arbetar på arbetsplatser som inte kan stängas ner. Så jag har helt enkelt inte bestämt mig. Det är en månad kvar tills vaccinet ens kommer och jag är nog ingen prioriterad grupp och OM jag vill vaccinera mig så är den vaccineringen säkert 2 månader bort, och alltså inget jag måste ta ställning i nu. Kanske får jag grisflunsan innan dess, kanske kommer det fram att tusentals dör av vaccinationen. Vem vet? Jag är öppen för eftertanke.

Desto viktigare tycker jag att det är att man ser till att hålla en bra basalhygien och jag håller just nu på att propagera för ökad handspritsanvändning samt handtvättarlektioner på min arbetsplats. Det är det enklaste och lättaste sätten av alla att förebygga smittspridning. Och handsprit skapar inte resistenta bakteriestammar utan kan förebygga dem om man på så sätt blir sjuk mer sällan och därför tar antibiotika mer sällan.

Så, se nu till att tvätta händerna, hålla er rena och fräscha och chilla lite. Livet är inte svart eller vitt. (det kanske är en pandemi av borderline personlighetsstörning på gång)

Det är tydligen synd om mitt barn och tydligen har jag förmodligen skadat det också, enligt inspelningar av råd från amningshjälpen. Jag är absolut inte emot amning, varken deltids eller långtids, men att säga att folk som ger modersmjölksersättning förmodligen skadar sina barn och sänker deras livskvalitet tycker jag är ett sånt jävla slag under bältet! Precis som det är väldigt få kvinnor som gör abort på abort på abort istället för att börja med kondom så är det väldigt få kvinnor som bara helt jävla sonika väljer bort amning utan att ens försöka sig på det! Jag blir jävligt provocerad av den här inställningen, den fanatiska vägen. När blev det så att man antingen var tvungen att vara FÖR eller EMOT amning? Kan man inte bara få det att funka för sig själv och acceptera det som funkar för alla andra? Suck säger jag bara.

http://www.metrolifestyle.se/ har ett ljudklipp.

Så var världens bästa skitunge också sjuk. Typiskt. Samma dag som jag lyckades släpa iväg mig till jobbet också, och mellan alla hostattacker och snytningar så lyckades jag faktiskt jobba lite också. Kan inte vara med att vara borta så mycket från jobbet när jag vet hur svårt de brukar ha att få vikarier.

Tillbaks till Elsa. Innan vi plockade upp henne imorse så sa jag till Sebbe att han nog skulle förbereda sig på att hon förmodligen var sjuk eftersom hon vaknat en del under natten och eftersom jag hört henne nysa någon gång i sömnen. Sebbe tvivlade starkt på mig men kanske två minuter senare kom han ut med världens sjukaste lilla snorunge med pytteögon från Elsas sovrum. Snorvarelsen gurglade fram ett hest litet "maaa-mma" och såg så ynklig ut. Hemskt nog var jag tvungen att gå strax efter det och pyret grät alldeles fruktansvärt. Det är sånt som gör ont i mammahjärtat.

Nu är det i alla fall synd om min lilla tös som har ett konstant snorflöde så nu ska vi hela familjen äta varm korv med bröd och till och med Elsa ska få en, med favoriten ketchup på! Ikväll ska jag bannemig också vältra mig i modeblogging på junior-nivå och skriva om allt fint jag önskar att jag hade råd att köpa till mitt barn. För den konsumtionsfantasin är hon värd!

Ja, idag är jag rejält sjuk och alltså hemma från jobbet och har därför tid att blogga. Tänk så praktiskt det löser sig ibland. (förutom att jag verkligen tycker om mitt jobb, hatar att vara sjuk och sånt där).

Och eftersom massorna efterfrågat bloggning om inskolningen av Elsa så får jag väl skriva om den! För det första vill jag säga att vi har ungefär sämsta utgångsläget någonsin; på den avdelningen som Elsa ska gå på så jobbade det tidigare tre fröknar men precis precis nu så har två av dem fått jobb på ett nystartat dagis vilket innebär att endast den minst erfarna förskolepedagogen kvar. Första veckan var en av de andra pedagogerna kvar och hon var fantastisk och jag är ledsen över att vi inte får ha kvar henne, även om det inte är något fel på hon som vi nu har kvar. Det innebär dock att två vikarier kommer att arbeta på avdelningen, en lite mer permanent vad jag förstått och en som bara är kvar tills den tjänsten tillsatts.

Nu när jag berättat om de lite mer oturliga omständigheterna måste jag säga att det trots allt går jättebra! Vi planerar att skola in under två veckor (förra veckan och denna veckan) och den här veckan är det väl tänk att hon ska lämnas mer och mer och mer själv vilket ska bli spännande. Vi började förra veckan med ett hembesök på måndagen, på tisdagen var Sebastian och Elsa på förskolan mellan 9-10 och det gick jättebra, de ritade och lekte med lera och hade det trevligt. På onsdagen var jag och Elsa där mellan 9-10 och då började även en yngre flicka som vi känner sen tidigare skolas in. Det här var dagen då allt krashade för oss, för Elsa var hemsk! Hon var arg hela dagen, rev de andra barnens teckningar, kastade pusselbitar på dem, skrek och levde runt, men det värsta hon gjorde var att hon hoppade på den yngre flickan och sen dess har det fortsatt lite sådär, att när Elsa blir superarg så blir hon arg på den minsta flickan. Suck, man får skämmas.

I alla fall, i fredags var första dagen då hon både åt där och sov där och jag sa från första stund att jag inte skulle vara med på vilan, men fröknarna ville det ändå. Efter max fem minuter där inne visste jag att det inte skulle funka med mig där (precis som jag sagt) så jag sa helt enkelt; hejdå, nu tänker jag inte stanna här mer. Och en kvart senare sov hon.

De två senaste dagarna har varit som så att Sebbe kommer dit kl 9 med henne och är med tills klockan tio då de går ut för att leka, då har han gått hem (utan protester igår, idag blev hon tydligen lite ledsen) och sen har han kommit tillbaks under vilan så att han finns där när hon vaknar. Så lekt, ätit och sovit har hon klarat av själv två dagar i rad, no problems.

Vi har väl rätt tydligt märkt att Elsa har lite svårare att fokusera samt ungefär trehundra ton mer energi än de andra barnen, så utelek är ju hennes grej. Jag själv tycker mycket om uteleken också då ALLA fröknar från alla avdelningarna är ute då, så det känns rätt bra övervakat, tack och lov.

Som ni kanske märker så är min hjärna fylld av snor så allt jag skriver blir lite osammanhängande och babbligt så nu får jag nog runda av med att säga: Inskolningen har gått skitbra, över alla förväntningar, jag är nöjd och glad och Elsa älskar dagis (jaja, föööörskolan), verkar det som. Hon kommer lära sig hur mycket som helst!

det har varit så jävla mycket den senaste tiden, mycket som varit roligt så egentligen ska jag inte klaga, men jösses vad trött jag är! Om någon undrar vad som hänt med mig så jobbar jag och vi håller på att skola in Elsa på förskolan, vilket verkligen suger musten ur en :) Mer om det senare, eller en annan dag om jag somnar :)
kramar!

Så tror man på sig själv. Tror att man är duktig, att man gör en skillnad, att man har en kontakt, att man känner och blir känd, om man kan uttrycka sig så. Sen är det bara sorg, sorg, sorg, sorg. Det känns som om något slits ur en. Rakt tjoff ur en. Så är man ute ur sitt lyckorus och inne i någon slags mörkerland. Hur blir det någonsin glatt igen? När blir det det? För sen kommer man ju skratta som förr och känna sig bra igen, och kanske bara för en sekund glimtar det till att det saknas något, att det inte är sådär glatt. Men det tillhör ju, säger dem, det kommer med yrket. Sorg, sorg, sorg.

Jag läser otroligt mycket Paolo Coelho just nu. Jag har läst alla hans böcker förutom Brida och Zahiren på en månad nu och jag tycker att han skriver helt fantastiskt. Han har en härligt religiös och andlig twist på sina böcker också vilket en religionsknarkare som jag uppskattar. Jag läser ju bara hans böcker och upplever ju inte det han upplevt så jag skulle inte säga att jag växer som person av att läsa böckerna, men jag får liksom ett annat sätt att tänka kring just min person samt personlig utveckling genom hans böcker, vilket jag uppskattar.

Något som Coelho i minst en av sina böcker skriver om är när liksom något andligt tar över en och så att säga pratar igenom en. Det kommer visa ord ur ens mun som man inte ens visste tillhörde en själv. Jag känner mer och mer att jag upplever det här men jag tror inte jag ska gå så långt som att säga att det är Gud som pratar igenom mig men jag tror däremot att det är den inre socionomen som växer och börjar ta över. Den bor någonstans där långt inne, den där som kan säga allt det där visa och som har kunskapen och redskapen för att förmedla det. Och ibland tar den kommandot och säger saker som blir väldigt bra. Det känns bra att den där inre socionomen växer och lär sig. Tar över liksom. Det känns bra att jag inte valt så fel ändå.

Något jag också lärt på mig på sistone är att jag faktiskt inte måste lyssna på alla andra jämt utan jag kan faktiskt göra det som jag känner är rätt, eller åtminstone mest rätt i stunden. Jag är i mig själv kompetent och även om jag kanske engagerar mig lite för mycket och även om jag kanske vill hjälpa lite för mycket så väljer jag hellre den hårda vägen än att göra för lite. Att börja tro på sig själv är en bra känsla.

Från fredag (igår) halv fyra till måndag (i övermorgon) klockan fyra kommer jag ha jobbat 38 timmar och 45 minuter. Jag är redan trött av bara tanken.

Jag har blivit antagen till mastersprogrammet på göteborgs universitet. Förhoppningsvis har de tillgång till mina betyg och sådär och vet att jag redan klarat av en del av masterprogrammet och kan börja på senare termin. Det vet de nog. Men jag vet inte om jag vill gå. Vet inte om jag KAN gå. Ska man vänta på det där vikariatet som kanske aldrig kommer eller det där fasta jobbet som troligtvis aldrig kommer? Vojne vojne.

Pluggandet är på halvfart också så extrajobbande skulle man ju kunna göra, men då är frågan hur mycket jobb man får, hur bra man klarar sig och hur sur man blir när alla kollegor får fasta tjänster/vikariat före en. Suck. Jag kommer få tänka ett tag framöver.

Kan NÅGON snälla förklara för mig varför man inom den sociala sektorn ständigt ska sträva efter en jämn könsfördelning (50/50) när ungefär 2% av alla socionomer är män? (påhittad siffra, men säkert nära sanningen). Detta innebär att ALLA män som är socionomer eller liknande blir anställda, inte på sina meriter eller personliga lämplighet eller egentligen något annat än att de är just MÄN. Så om jag söker ett jobb och lägger ner en massa tid på brev, cv osv och tycker att jag lämpar mig alldeles utmärkt för det jobbet så är jag ändå direkt diskvalificerad om en man också råkat söka jobbet. Det är lustigt att "kvinnosektorn" är den enda sektorn som verkar ta det här med att försöka anställa helt jämnt könsfördelat till sin spets på det här sättet. Men det är ju klar, männen vill ju inte gynna oss kvinnor.

Det här med jämställdhetssträvan borde baseras på procent av yrket. Om fem procent av yrkesutbildade är män så borde man sträva efter att efterlikna den statistiken (på ett ungefär i alla fall).

Jag är förjävla trött på att det alltid bara är män som gynnas! Fy skäms!

Åh herrejävlar vad god den koppen te jag just drack var. Jag har suttit uppe längre bara för att hinna dricka en kopp te, har inte hunnit på hela dagen. Men nu. Åh. Ska gå och göra en till! underbart!


idag var vi i Keillers park och jag kan bara säga slottskogen släng dig i väggen. Dit åker vi nog inte mer, vi hänger nog i Keillers från och med nu. Härligt. (vi var längst uppe på ramberget också men jag har börjat få väldigt mycket katastroftankar gällande Elsa så vi kunde inte stanna så länge för jag såg bara framför mig att hon skulle springa över kanten även om Sebastian höll henne och vi var kanske tio meter ifrån kanten. Ibland går det inte att övertala sig själv att vara rationell.)

Nej, jag blev inte solbränd eller solbrun eller ens något annat än likblek igår heller. Elsa fick inte heller för många solstrålar på sig tack och lov, det känns bra att vänta lite med soldebuten så att säga. Jag ska dock försöka få några strålar sol varje solig dag på jobbet, då kan jag sitta utanför en liten långsam stund och få några solminuter och förhoppningsvis ger det något slags resultat. Man kan ju bara hoppas.

Nu ska jag vila lite inför jobbet, för ikväll när jag kommer hem så är inte Sebbe hemma utan jag får ensam ta hand om och natta Elsa. Jobbigt, speciellt som hon aldrig vill somna hos mig när hon saknat mig.




(nej, elsa är inte ensam, hennes farmor passar henne, men ska gå när jag kommer hem)

Jag vet att ni inte tror mig, med tanke på hur blek jag är, men jag blir aldrig solbränd. Jag blir aldrig brun. Jag blir aldrig rosa. Jag blir bara lite röd av värmen och sen försvinner det illa kvickt. Jag vill bli brun. Elsa är ju bara femton månader och bör såklart inte sola eller uppehålla sig allt för mycket i direkt solljus. Sebastian han bränner sig rätt så lätt och framförallt så får han hur snabbt som helst en väldigt snygg färg i ansiktet.

Jag har faktiskt bara bränt mig en gång, när jag varit på roskilde och var utomhus i solen i fem dagar, dygnet runt typ. Då blev jag helt chockad att huden lossnade! Jag fick massa vita områden i solbrännan. Skitkonstigt faktiskt, men det är också enda gången det hänt mig.

Igår var vi och badade och vi lyckades med konststycket att inte bränna Elsa överhuvudtaget och det känns bra, vi fick anstränga oss rätt rejält för det. Sebbe har fått bonnebränna och rejält med färg i ansiktet och är nöjd. Jag som satt i bikini (grattis mig för att jag vågade) och bara försökte reta solen till att bränna mig ordentligt är... just det, likblek. Det är som att solen liksom bara inte gillar mig utan hoppar över mig. Den tjejen ska faaan inte få någon sol inte! Det är konstigt att jag inte har engelska sjukan faktiskt.

Och idag ska vi på picknick. Jag vill sitta i soooolen. Jag vill bli bruuun. Jag vill soooola. Sebastian är nöjd. Han vill sitta i skuggan. Elsa bör sitta i skuggan. Vi kommer helt enkelt sitta i skuggan. Jag hatar skuggan! Jag älskar solen men den hatar mig! Det är hårt att vara den enda solimmuna i en familj av brännisar. Fan också.

Ja, trots att jag tydligen ska arbeta hundramiljoners procent till nittio procents lön så har jag bestämt mig för att mjukstarta en kampanj. Jag ska faktiskt försöka göra skillnad i samhället. Tänkte börja med att skriva lite lätt om det här, nu när jag bara har en minut eller två, för att kanske få tips på sätt att göra det här på och sådär.

Som vi ju alla vet så får man ju inte röka på krogen numera. Man får inte röka i offentliga byggnader. Man får inte röka på sjukhusområdena. Men man får bolma away hur jävla mycket man vill på HELA Liseberg. Min "kampanj" kommer inte rikta sig mot att få Liseberg rökfritt för jag förstår de som röker och som ändå vill kunna vara med vänner eller liknande en dag på Liseberg, absolut, men jag tycker det ska finnas platser där man får röka och att det stora lekparksområdet ska vara rökfritt.

Den här idéns kom ur vårt senaste Lisebergbesök. För det första så rökte folk överallt, hela tiden. Det var fler som rökte än vad som inte rökte, på en lekpark framförallt till för barn och ungdomar! Allra mest bestört blev jag, småbarnsförälder som jag är, när en man passerade Elsa (som gick) och var EN CENTIMETER ifrån hennes fina lena kind med sin glödande ciggarett som han gick och svängde omkring sig. Vi fick såklart hjärtstillestånd båda två men som tur var så gick det ju bra, men varför ska sådana situationer uppstå?
Inte mindre upprörd blir jag när jag ser alla ungdomar, vissa var nog inte ens tonåringar, som står och coolhets-röker. Är det verkligen okej att Liseberg är en plats man går till och känner sig pressad att röka på? Att det liksom blir en enda stor röktunnel för folket? Vet alla tonårsföräldrar hur det ser ut numera på Liseberg? Mig ger i alla fall ett ställe där det står hundratals underåriga och röker varje dag kalla kårar.
För det tredje så tänker jag på all personal. Man får inte röka om man precis står och spelar eller liknande men vi stod vid spelhjul som i stort sett var dränkta i rök eftersom det stod tiotals personer precis en halvmeter ifrån hjulet och rökte. Rök stannar ju som bekant inte på en och samma plats hela tiden.

Kanske blir inte allt jättemycket bättre med "rökrutor" av något slag men många av problemen kommer minskas eller elimineras. Framförallt så kommer vi som inte vill stinka rök eller utsättas för rök och glöd under en heldag som ska vara ROLIG slippa detta.

Och alltså, ärligt, varför får man röka på hela Liseberg? När man tänker på det, känns det inte lite bisarrt att HELA Lisebergsområdet är rökning tillåten? Det känns väldigt 1980 och det behöver förändras!


(skriv om det på era bloggar vettja så ska jag försöka få tid på onsdag att skriva ett brev till Liseberg)

Jag ställde mig för att göra sjudna maränger att göra jordgubbsbakelser av som en överraskning till sebbe (och mig) när han och Elsa kommer hem från sitt mini-midsommarfirande med farmor. Det gick skitbra, jag vispade i vattenbad och vispade svalt och allt vad det är, jag färgade rosa eftersom jag tycker det blir så fint och jag började lägga upp fina små marängbottnar och marängtoppar på en plåt med bakpapper. Och pang säger det då. Vadå pang tänker jag. Vadå pang!??? Jonejmenvisst har strömmen gått. S t r ö m m e n h a r g å t t. Men tack. Den går a l d r i g och så går den när jag gör maränger bara sisådär? Och ska dammsuga? Kändes lagom taskigt av världsalltet faktiskt, och jag sände en tanke till mina bästa grannar som höll på att tvätta. Jag hatar strömavbrott när man är själv och faktiskt håller på med något. Blir det strömavbrott när det blixtrar om kvällen är det bara mysigt.


Som ni nog förstår eftersom jag skriver detta så gick strömmen på efter en stund, min granne gapflabbade åt att jag stod och gjorde maränger just under avbrottet, men nu står de tryggt och gräddas i ugnen. Rättvisan har segrat.

Vet ni vad jag tycker är störigt? När folk antingen INTE sätter bindestreck vid ett och där det ska vara ett men kanske ännu mer när folk aktivt sätter ett bindestreck vid ett och där det inte har någon funktion alls. Som till exempel "stöd- och försörjning". Vad hänvisar bindestrecket till? Brukar man säga stödjning? För bindestrecket måste ju hänvisa till något! Som till exempel i "individ- och familjeomsorg" så hänvisar bindestrecket till omsorg, det blir alltså om man skriver ut det hela "individomsorg och familjeomsorg" men istället byter man ut det första omsorg mot ett bindestreck.

Störigt.

Ja så har vi ju fått en dagisplats också. Vårt sistaval, även om jag tycker det där okej eftersom vi egentligen innerst inne hade önskat att vi tagit det på trejde plats. Tips till alla som ska ha dagis är ju att sätta sitt önskedagis på sistaplats. Garanterad plats. Dock ligger dagiset inte perfekt till plus att vi får platsen EN MÅNAD senare än vi ville. Det känns rätt surt då Sebbe redan tänjt lite på gränserna då han tagit föräldraledigt hela sommaren. Och vi vet ju inte ens om jag har jobb i slutet på augusti så vi vet ju inte ens om han ska försöka begära fler FP-dagar.

I alla fall har vi fått sådan underbar tur att vi har TVÅ jävla dagar på oss att bestämma oss om vi vill ha platsen plus skicka in schema och en herrejävlans massa andra papper. Imorgon ska jag ringa och skälla på Emma på dagiskön som tydligen inte direkt gör sitt jobb bra. Hon kan få ta över två månader på sig att ge oss en dagisplats på vårt sistaval en månad senare än vi ville men vi kan inte ens få en vecka på oss till våra papper?

Som tur var verkar pedagååågerna på dagiset (förskolan! fan jag glömde mig!) väldigt trevliga och vi ska dit och hälsa på imorgon på förmiddagen. De använder sig av en reggio emilia-pedagogik och jag tycker det verkar trevligt.

Jag och Sebastian är verkligen livsnjutare mitt i all vardagsstress och städning (ja jag har idag också insett att vi typ alltid bara städar och städar, planerar att städa, pratar om att städa osv) och det är väl därför vi inte riktigt är redo för beach 2009. Höhö. (jag sitter as we speak och äter en bit mörk choklad och dricker te fast vi snart ska börja med middagen)

I all fall, idag ska Sebbe göra nån fantastisk italiensk pastasallad med grillade tomater, basilikablad och på nått sätt ugnsbakad fetaost eller något. Kommer säkert smaka underbart. Men inte kunde jag nöja mig med det! Nej, jag har nu bakat de mest underbara brödpinnarna med vitlök och rosmarin. Mmm. Jag har ju inte smakat dem än (eftersom de är i ugnen) men eftersom jag utgick smakmässigt från mitt oslagbara foccaccia-recept så kan det inte misslyckas. Meningen är inte att göra något lite grissini-aktigt men mer mjuka inuti så det blir gott att suga upp salladsgöttigheterna med.

Förutom de fina brödpinnarna har jag idag städat. Och städat. Dammsugit hela lägenheten, torkat av överallt, diskat, gått ut med soporna, gått ner med barnstolen som vi fick igen igår, torkat golvet (köksgolvet TRE gånger innan det såg någorlunda okej ut. Elsas gröt torkar in som bara den), sorterat ut saker som blivit gamla i kylen osv. Varit duktig. Sebbe och Elsa har varit iväg och gått långpromenad och busat och haft sig. Hälsat på farmor och allt möjligt. Igår gjorde vi tvärtom, jag var iväg och Sebbe städade. :)

Här sitter jag och bloggar innan tio på morgonen! Gick det SÅ dåligt på jobbet? Nej, ni förstår, jag har fått ett sånt där jobb som man arbetar både dag, kväll och helg. Fast inte allt samtidigt. Så idag jobbar jag kväll. Jag vill inte skriva för mycket om arbetet (folk har blivit sparkade för mindre liksom) men det är inte till hundra procent ett socionomjobb men det verkar jobba väldigt många socionomer där. Jag kommer arbeta med människor med psykisk sjukdom, psykosocial problematik. Igår jobbade jag inte på riktigt utan det var mest bara en sån där snackdag så jag vet fortfarande väldigt lite om mina arbetskollegor samt brukarna, det kommer jag vara mer varse ikväll kvart över tio när jag slutar. Jobbet ligger bra till geografiskt så jag kan förlåta dem för att de gett mig en skitlön. Om det blir snack om tillsvidaretjänst ska jag få mer, har jag redan blivit lovad. Men men men, där är det stora men:et, en av  de andra vikarieanställda har timvikarierat där tidigare och nu alldeles i dagarna har hon tagit socionomexamen. Hon är den enda andra tävlanden mot den fasta tjänsten. Och tyvärr verkar hon trevlig. Suck.

men nu ska jag inte hänga här, nu ska jag göra te och en riskaka med ost och sätta mig och söka jobb! Mannen och barnet är på öppna förskolan och har det underbart!