Lina

Nej, jag blev inte solbränd eller solbrun eller ens något annat än likblek igår heller. Elsa fick inte heller för många solstrålar på sig tack och lov, det känns bra att vänta lite med soldebuten så att säga. Jag ska dock försöka få några strålar sol varje solig dag på jobbet, då kan jag sitta utanför en liten långsam stund och få några solminuter och förhoppningsvis ger det något slags resultat. Man kan ju bara hoppas.

Nu ska jag vila lite inför jobbet, för ikväll när jag kommer hem så är inte Sebbe hemma utan jag får ensam ta hand om och natta Elsa. Jobbigt, speciellt som hon aldrig vill somna hos mig när hon saknat mig.




(nej, elsa är inte ensam, hennes farmor passar henne, men ska gå när jag kommer hem)

Jag vet att ni inte tror mig, med tanke på hur blek jag är, men jag blir aldrig solbränd. Jag blir aldrig brun. Jag blir aldrig rosa. Jag blir bara lite röd av värmen och sen försvinner det illa kvickt. Jag vill bli brun. Elsa är ju bara femton månader och bör såklart inte sola eller uppehålla sig allt för mycket i direkt solljus. Sebastian han bränner sig rätt så lätt och framförallt så får han hur snabbt som helst en väldigt snygg färg i ansiktet.

Jag har faktiskt bara bränt mig en gång, när jag varit på roskilde och var utomhus i solen i fem dagar, dygnet runt typ. Då blev jag helt chockad att huden lossnade! Jag fick massa vita områden i solbrännan. Skitkonstigt faktiskt, men det är också enda gången det hänt mig.

Igår var vi och badade och vi lyckades med konststycket att inte bränna Elsa överhuvudtaget och det känns bra, vi fick anstränga oss rätt rejält för det. Sebbe har fått bonnebränna och rejält med färg i ansiktet och är nöjd. Jag som satt i bikini (grattis mig för att jag vågade) och bara försökte reta solen till att bränna mig ordentligt är... just det, likblek. Det är som att solen liksom bara inte gillar mig utan hoppar över mig. Den tjejen ska faaan inte få någon sol inte! Det är konstigt att jag inte har engelska sjukan faktiskt.

Och idag ska vi på picknick. Jag vill sitta i soooolen. Jag vill bli bruuun. Jag vill soooola. Sebastian är nöjd. Han vill sitta i skuggan. Elsa bör sitta i skuggan. Vi kommer helt enkelt sitta i skuggan. Jag hatar skuggan! Jag älskar solen men den hatar mig! Det är hårt att vara den enda solimmuna i en familj av brännisar. Fan också.

Ja, trots att jag tydligen ska arbeta hundramiljoners procent till nittio procents lön så har jag bestämt mig för att mjukstarta en kampanj. Jag ska faktiskt försöka göra skillnad i samhället. Tänkte börja med att skriva lite lätt om det här, nu när jag bara har en minut eller två, för att kanske få tips på sätt att göra det här på och sådär.

Som vi ju alla vet så får man ju inte röka på krogen numera. Man får inte röka i offentliga byggnader. Man får inte röka på sjukhusområdena. Men man får bolma away hur jävla mycket man vill på HELA Liseberg. Min "kampanj" kommer inte rikta sig mot att få Liseberg rökfritt för jag förstår de som röker och som ändå vill kunna vara med vänner eller liknande en dag på Liseberg, absolut, men jag tycker det ska finnas platser där man får röka och att det stora lekparksområdet ska vara rökfritt.

Den här idéns kom ur vårt senaste Lisebergbesök. För det första så rökte folk överallt, hela tiden. Det var fler som rökte än vad som inte rökte, på en lekpark framförallt till för barn och ungdomar! Allra mest bestört blev jag, småbarnsförälder som jag är, när en man passerade Elsa (som gick) och var EN CENTIMETER ifrån hennes fina lena kind med sin glödande ciggarett som han gick och svängde omkring sig. Vi fick såklart hjärtstillestånd båda två men som tur var så gick det ju bra, men varför ska sådana situationer uppstå?
Inte mindre upprörd blir jag när jag ser alla ungdomar, vissa var nog inte ens tonåringar, som står och coolhets-röker. Är det verkligen okej att Liseberg är en plats man går till och känner sig pressad att röka på? Att det liksom blir en enda stor röktunnel för folket? Vet alla tonårsföräldrar hur det ser ut numera på Liseberg? Mig ger i alla fall ett ställe där det står hundratals underåriga och röker varje dag kalla kårar.
För det tredje så tänker jag på all personal. Man får inte röka om man precis står och spelar eller liknande men vi stod vid spelhjul som i stort sett var dränkta i rök eftersom det stod tiotals personer precis en halvmeter ifrån hjulet och rökte. Rök stannar ju som bekant inte på en och samma plats hela tiden.

Kanske blir inte allt jättemycket bättre med "rökrutor" av något slag men många av problemen kommer minskas eller elimineras. Framförallt så kommer vi som inte vill stinka rök eller utsättas för rök och glöd under en heldag som ska vara ROLIG slippa detta.

Och alltså, ärligt, varför får man röka på hela Liseberg? När man tänker på det, känns det inte lite bisarrt att HELA Lisebergsområdet är rökning tillåten? Det känns väldigt 1980 och det behöver förändras!


(skriv om det på era bloggar vettja så ska jag försöka få tid på onsdag att skriva ett brev till Liseberg)

Ja som ni vet så vill ju jag, som de flesta andra i världen, gå ner i vikt och komma i bättre form. Jag tvekar då och då kring om det faktiskt kommer hjälpa mig att trivas bättre med mig själv om jag går ner i vikt eftersom huden på min mage inte verkar vilja anpassa sig alls till att jag inte är gravid längre. Ju "smalare" jag blir desto mer äcklande blir resultatet liksom. Men oavsett äckliga hudmagar och sånt där så vill jag ju gå ner i vikt för att få bättre kondition och hälsa, jag vill leva länge och jag vill kunna ta på mig kläder utan att de skaver och klämmer på grund av allt överflöd. Nu har jag inte vägt mig exakt på morgonen utan vägt mig efter frukosten och utifrån det resultatet (med lite lite vikt avdragen för frukostvikten) så är jag snart normalviktig enligt BMI. Underbart, eller hur? Jag äter ändå godis och sånt där ganska ofta men äter oftare två bitar mörk choklad än hundra gram mjölkchoklad och sådär. Sen så hjälper nog jobbandet en hel del också. Hur mycket man än springer efter ungen sin så har man ändå en massa tid att pilla i sig choklad samt ligga och dåsa på golvet bredvid duplobyggande småunge när man är hemma med barn.

Så nu jäklar. Detta får bli sommaren när jag blir normalviktig igen. Det känns jätteviktigt!


(ungefär två kilo är det kvar till övre gränsen av normalviktig, dvs under 25 i BMI. Sen är det bara att försöka fortsätta neråt en bit till.)

Jag ställde mig för att göra sjudna maränger att göra jordgubbsbakelser av som en överraskning till sebbe (och mig) när han och Elsa kommer hem från sitt mini-midsommarfirande med farmor. Det gick skitbra, jag vispade i vattenbad och vispade svalt och allt vad det är, jag färgade rosa eftersom jag tycker det blir så fint och jag började lägga upp fina små marängbottnar och marängtoppar på en plåt med bakpapper. Och pang säger det då. Vadå pang tänker jag. Vadå pang!??? Jonejmenvisst har strömmen gått. S t r ö m m e n h a r g å t t. Men tack. Den går a l d r i g och så går den när jag gör maränger bara sisådär? Och ska dammsuga? Kändes lagom taskigt av världsalltet faktiskt, och jag sände en tanke till mina bästa grannar som höll på att tvätta. Jag hatar strömavbrott när man är själv och faktiskt håller på med något. Blir det strömavbrott när det blixtrar om kvällen är det bara mysigt.


Som ni nog förstår eftersom jag skriver detta så gick strömmen på efter en stund, min granne gapflabbade åt att jag stod och gjorde maränger just under avbrottet, men nu står de tryggt och gräddas i ugnen. Rättvisan har segrat.

Vet ni vad jag tycker är störigt? När folk antingen INTE sätter bindestreck vid ett och där det ska vara ett men kanske ännu mer när folk aktivt sätter ett bindestreck vid ett och där det inte har någon funktion alls. Som till exempel "stöd- och försörjning". Vad hänvisar bindestrecket till? Brukar man säga stödjning? För bindestrecket måste ju hänvisa till något! Som till exempel i "individ- och familjeomsorg" så hänvisar bindestrecket till omsorg, det blir alltså om man skriver ut det hela "individomsorg och familjeomsorg" men istället byter man ut det första omsorg mot ett bindestreck.

Störigt.

Ja så har vi ju fått en dagisplats också. Vårt sistaval, även om jag tycker det där okej eftersom vi egentligen innerst inne hade önskat att vi tagit det på trejde plats. Tips till alla som ska ha dagis är ju att sätta sitt önskedagis på sistaplats. Garanterad plats. Dock ligger dagiset inte perfekt till plus att vi får platsen EN MÅNAD senare än vi ville. Det känns rätt surt då Sebbe redan tänjt lite på gränserna då han tagit föräldraledigt hela sommaren. Och vi vet ju inte ens om jag har jobb i slutet på augusti så vi vet ju inte ens om han ska försöka begära fler FP-dagar.

I alla fall har vi fått sådan underbar tur att vi har TVÅ jävla dagar på oss att bestämma oss om vi vill ha platsen plus skicka in schema och en herrejävlans massa andra papper. Imorgon ska jag ringa och skälla på Emma på dagiskön som tydligen inte direkt gör sitt jobb bra. Hon kan få ta över två månader på sig att ge oss en dagisplats på vårt sistaval en månad senare än vi ville men vi kan inte ens få en vecka på oss till våra papper?

Som tur var verkar pedagååågerna på dagiset (förskolan! fan jag glömde mig!) väldigt trevliga och vi ska dit och hälsa på imorgon på förmiddagen. De använder sig av en reggio emilia-pedagogik och jag tycker det verkar trevligt.

Åååååhh de blev delikata. Perfekta att ha till italiensk sallad. Ska posta bild senare så ni får se hur fina de blev.

Receptet var ungefär såhär (jag använde mig av sånt som fanns hemma och höftade en hel del, följde inget recept eller så, så därför blev det som det blev):

1 paket torrjäst
ca 1,1 liter vetemjöl + durumvete (jag vet inte exakta mått, jag tog allt vetemjöl jag hade och fyllde på med durumvetemjölet)
lite salt
på med sisådär 5-6 dl vatten (ca 40 grader för torrjäst, fingervarmt annars)
Sen ska man i med några kopiösa mängder rosmarin (torkad i det här fallet), vitlök och olivolja. Om jag ska uppskatta mängderna så var det väl ungefär... någon deciliter olja, två stora vitlöksklyftor (kunde lätt dubblats) och en halv kryddburk rosmarin. Det fick jäsa i bara några minuter (stress stress) sen rullade jag det till bakplåtslånga pinnar och lät jäsa 30-45 minuter under bakduk. In med det i ugnen på 220-225 grader i 10 minuter eller något. Underbart. UNDERBART!

degen blev lite blöt och smetig först men det tycker jag bara är bra, hellre för smetig än för torr och när man ska ha massa olja i så gör det inte så stor skillnad. Har man tid på sig kan man blanda oljan med vitlök och rosmarin i förväg och låta dra tillsammans, det kan göra det ännu mer mumsigt.
 
Nu ska bara den goda maten bli klar så jag får äta mer brödpinne. Elsa gillade dem också så det blir bra för henne att äta medan vi äter middag =)

Jag och Sebastian är verkligen livsnjutare mitt i all vardagsstress och städning (ja jag har idag också insett att vi typ alltid bara städar och städar, planerar att städa, pratar om att städa osv) och det är väl därför vi inte riktigt är redo för beach 2009. Höhö. (jag sitter as we speak och äter en bit mörk choklad och dricker te fast vi snart ska börja med middagen)

I all fall, idag ska Sebbe göra nån fantastisk italiensk pastasallad med grillade tomater, basilikablad och på nått sätt ugnsbakad fetaost eller något. Kommer säkert smaka underbart. Men inte kunde jag nöja mig med det! Nej, jag har nu bakat de mest underbara brödpinnarna med vitlök och rosmarin. Mmm. Jag har ju inte smakat dem än (eftersom de är i ugnen) men eftersom jag utgick smakmässigt från mitt oslagbara foccaccia-recept så kan det inte misslyckas. Meningen är inte att göra något lite grissini-aktigt men mer mjuka inuti så det blir gott att suga upp salladsgöttigheterna med.

Förutom de fina brödpinnarna har jag idag städat. Och städat. Dammsugit hela lägenheten, torkat av överallt, diskat, gått ut med soporna, gått ner med barnstolen som vi fick igen igår, torkat golvet (köksgolvet TRE gånger innan det såg någorlunda okej ut. Elsas gröt torkar in som bara den), sorterat ut saker som blivit gamla i kylen osv. Varit duktig. Sebbe och Elsa har varit iväg och gått långpromenad och busat och haft sig. Hälsat på farmor och allt möjligt. Igår gjorde vi tvärtom, jag var iväg och Sebbe städade. :)

Här sitter jag och bloggar innan tio på morgonen! Gick det SÅ dåligt på jobbet? Nej, ni förstår, jag har fått ett sånt där jobb som man arbetar både dag, kväll och helg. Fast inte allt samtidigt. Så idag jobbar jag kväll. Jag vill inte skriva för mycket om arbetet (folk har blivit sparkade för mindre liksom) men det är inte till hundra procent ett socionomjobb men det verkar jobba väldigt många socionomer där. Jag kommer arbeta med människor med psykisk sjukdom, psykosocial problematik. Igår jobbade jag inte på riktigt utan det var mest bara en sån där snackdag så jag vet fortfarande väldigt lite om mina arbetskollegor samt brukarna, det kommer jag vara mer varse ikväll kvart över tio när jag slutar. Jobbet ligger bra till geografiskt så jag kan förlåta dem för att de gett mig en skitlön. Om det blir snack om tillsvidaretjänst ska jag få mer, har jag redan blivit lovad. Men men men, där är det stora men:et, en av  de andra vikarieanställda har timvikarierat där tidigare och nu alldeles i dagarna har hon tagit socionomexamen. Hon är den enda andra tävlanden mot den fasta tjänsten. Och tyvärr verkar hon trevlig. Suck.

men nu ska jag inte hänga här, nu ska jag göra te och en riskaka med ost och sätta mig och söka jobb! Mannen och barnet är på öppna förskolan och har det underbart!

..har jag berättat att jag fått jobb? Jo, det har jag och börjar faktiskt imorgon :) Vikariat med möjlighet att få fastanställning till hösten. Så nu vet ni :)

Vissa (läs Hampus) tyckte jag var onödigt negativ i förväg. Normalt sett håller jag med honom och tycker att det är onödigt att se hindrena i förväg för då lider man bara i onödan innan man vet hur det blir. I det här fallet var det dock en livsnödvändighet. Det blev tusen gånger värre. Tusen gånger värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag är fortfarande helt slut.

Kort sagt: mitt barn är tydligen minst lika åksjukt som sin mamma och grät och kräktes om vartannat i fyra jävla timmar. Min mamma tyckte synd om oss och min pappa tyckte att det gick rätt smidigt ändå. INGEN av dem satt i baksätet med en liten liten liten bebis som kaskadkräktes och såg så sjuk och ledsen ut. Jag ville så himla gärna plocka upp henne och hålla henne och natta henne och trösta henne, men jag tycker ALDRIG att det finns en anledning att ta upp sina barn ur barnstolen om det inte gäller livsfara eller liknande, så stackarn fick sitta kvar. Jag lutade mig ju såklart över till henne och höll mitt huvud mot henne och sådär, men hon kunde ju inte förstå varför mamma inte räddade henne.

Jag är ju själv otrooooligt åksjuk även nu i vuxen ålder och tar i stort sett alltid tabletter (plus andra rutiner jag har) om jag ska åka en längre bit, och jag var helt säker på att alla metoder för åksjukelindring var utesluten för barn. Jag hade ju självklart med mig åksjuketabletter och när vi kom fram kollade vi i FASS och ni kan tro att jag blev lycklig! Mina tabletter fick ges till barn från ett år (en fjärdedels tablett) men bara med läkares ordination. Bad mommy som jag är fick hon självklart en fjärdedels tablett inför resan ändå. Och vet ni vad? Jag ångrar det inte alls. Elsa är inte sjuk på något annat sätt och tar heller inga andra mediciner och med postafenen i sig så klarade hon hela hemresan GALANT! Hon var dåsig (men det var hon på ditvägen också, det blir barn ju i bil) men hon verkade inte må illa EN ENDA SEKUND av resan. Jag är överlycklig. Nu vet vi vad som funkar om vi måååste åka en längre bit.

Sen handlar det ju om vana också och om vi i framtiden skaffar körkort och bil så tror jag hon kommer må bättre, men jag vet själv att även om det blivit bättre i perioder när jag åkt mycket bil så blir det inte helt bra. Sån här jätteallvarlig åksjuka ger liksom inte bara med sig. Därför är det ju jättebra att det finns så bra åksjuketabletter som funkar.

Roligt med Elsa var ju också att hon var pigg som en gris bara minuter efter vi klivit ur bilen. Jag är däckad i ett dygn efter jag tagit en sån tablett, så det verkar ju som att hon klarar tabletterna ännu bättre än mig.

Förutom resan till landet så har vi haft det skitbra med min mamma och pappa. Elsa har dock inte riktigt vågat sova i spjälsängen där även om den är lik vår hemma (alltså inte resesäng) och även om den står i samma rum som min säng, så vi har samsovit hela helgen. Det är ju mysigt förutom att Elsa inte är så bra på att samsova långa stunder så en av nätterna blev det i stort sett noll sömn, bara två timmar för min del.

Idag åker jag och Elsa, på sämsta möjliga tid, iväg till andra sidan av landet. Jag KAN blogga om den här resan eftersom lägenheten kommer vara allt annat än tom, det är ju bara Elsen och jag som åker bort. Så senare idag kommer vi sitta minst fyra timmar i en bil med bilhaterskan. (Elsas indiannamn är Skriker-i-bilar). Hon ska matas under resans gång och jag planerar att försöka mata henne utan att vi stannar. Gah. Förra resan (förra sommaren) så sov hon konstant i fyra timmar. Nuförtiden så är det så att om hon sover tio minuter (och jag överdriver inte!) på eftermiddagen så får vi inte henne i säng förrän tidigast 22.... tänk då om hon sover någon eller i värsta fall några timmari bilen! Ni förstår väl vad det betyder? Jag kan INTE ta en åksjuketablett. För då sover jag. I ett dygn. Och det kan jag inte göra när jag kommer få natta barn till klockan ett på natten. Vi får se hur detta går.

På fredag mellan 11-12 (tror jag, dubbelkolla!) så kan man chatta med anna wahlgren på familjeliv! Man kan dock skicka in sina frågor redan nu. Jag tycker vi alla AW-motståndare ska ställa kloka frågor så det inte bara blir en fan-chatt. Sen får vi väl se om de filtrerar bort otäcka frågor, men vi kan ju hoppas! Så skicka in era frågor, gå in på familjeliv så kan ni inte missa bannern!

Arbetsförmedlingen älskar mig förresten. De kan inte sluta utbrista saker som "åh men du har ju en utbildning!" eller "nejmen, du har ju jobbat innan också!!" eller favoriten "men du, vad skönt, du är inte typ sådär ööh cv är det nått man kan äta eller".

Jag är poppis på arbetsförmedlingen. Alla där tror att det kommer gå så himla bra för mig så det är inte klokt. Jag är framtiden, det har de sagt. Så, kan de ta och anställa mig nu då? Give me a call, typ.

Jag är ensam hemma och håller egentligen på att tvätta och städa (svårt med lillknodd runt benen) men eftersom jag var dum nog att dricka en burk cola (=koffeinillamående) så måste jag sätta mig ner då och då för att inte kräkas. Då kollar jag piratbloggar. Och ögonen tåras. Jag säger det igen: Rösta Pirat! Jag är som sagt inte piratpartist men de frågor som drivs av piratpartiet på en eu-nivå är för mig kärlek. Det säger allt. Nu måste vi säga vårt!

Sharing is caring.



Copy me - rösta pirat ni också!!


(men det viktigaste är att ni röstar och håller den demokratiska processen levande. Det är humbug att bara INSATTA ska rösta, alla har en röst och alla bör rösta, man lägger ju sin röst på ett parti av en anledning och vem ska säga att den anledningen är sämre än någon annans?)