Lina

Ja, trots att jag är lite galen och tvångsmässig ibland och, till sebastians förtret, vill prata igenom allt som oroar mig minst hundra gånger per dag, så brukar jag ändå ha en tanke i mitt huvud att det nog löser sig tillslut! Och det verkar som att det gör det.

Ett av de stora problemen vi tampats med inför familjebildandet har ju varit bostadssituationen, och det har verkat hopplöst. Jag blev inte erbjuden något alls av bostadsbolaget hur mycket jag än sökte, och Sebastian blev bara erbjuden den kassaste lägenheten i hela frölunda med den sköna aromen av död tant. Så satt jag förra onsdagen på mina föräldrars balkong, efter att ha sökt tre lägenheter i samma område där de bor, och tänkte och tänkte. När skulle vi få lägenhet? Vad skulle det vara för någon? Kunde vi verkligen bo tre trappor upp utan hiss? Även om det finns barnvagnsrum? Skulle vi ens få någon? Jag förde en inre dialog med mig själv och de högre makterna och kände hur jag mer och mer faktiskt började tappa hoppet. Nästan alla lägenheter på boplats och bostadsbolaget hade inflyttning i  februari. Snart skulle det vara mars, och i stort sett försent att flytta.

Samma kväll som jag kände hur hoppet falnade, och faktiskt satt och spillde ut all min förtvivlan till en förstående kollega på fritidsgården, så ringde Sebastian mig på mobilen. Vi hade fått en visning!! På en lägenhet som var liite liten, lite dyr och lite dålig inflyttningsdag (nyårsafton =)). Den hade dock perfekt läge, nära min bror, nära min föräldrar, nära naturen men samtidigt nära stan. För mig betydde visning att vi hade fått den och jag var överlycklig.
Dagen efter gick vi på visning och även om lägenheten inte var så jättestor (65kvadrat) så var den funktionellt strukturerad. Den hade kök med plats för matbord (ett måste i min matcentrerade värld) och en trevlig balkong. Det framtida barnrummet var bra, och det fanns plats för en 180-säng i stora sovrummet. Lägenheten låg bara en halvtrappa upp, och inte näst högst upp som vi fått veta, vilket gjorde att avsaknaden av hiss absolut inte gjorde något alls. Vi fick dock veta att det var många intresserade och vi var inte ens de första på visning!! Panik!

Det tog flera dagar och en himla massa ringande. Kanske skulle vi få den näst högst upp ändå (neeeeej!) och kanske skulle vi inte få någon alls. Jag försökte tänka positivt men hade ändå på något sätt ställt in mig på att jag ville flytta. Något ännu mer perfekt med lägenheten var ju att inflyttningsdatumet var flyttat till innan jul! Jag såg framför mig hur jag skulle kunna julpynta! Det spelade då ingen roll för mig hur många större och billigare lägenheter jag kunde få, jag skulle inte kunna få någon annan med inflyttning innan jul!

Tack och lov, idag, en vecka efter vi blivit erbjudna visning, är det kontraktskrivardags. Vi fick den lägenheten vi ville ha, och vi flyttar in innan jul. När julpyntet sen åker ner i januari så kan vi ta vår tid på oss att ställa i ordning barnrummet.

Det är så himla skönt att ha fått lägenhet att jag nästan inte ens tänker på vilket helvete det kommer bli att flytta =)

Igår var en händelserik söndag, i alla fall med mina mått mätt, numera =)
Trots att vi gick upp relativt sent, vid klockan tio, hann vi med en liten mysfrukost och ett mellanmål med bland annat mackor med stekt ägg och väldigt god banankaka som jag bakat dagen innan (som välkommen hem-kaka till sebbe), innan vi gick ut på en lugn söndagspromenad i den fina hösten. Vi gick långsamt men ändå en helt okej sträcka och handlade supersur, rätt äcklig granatäppeljuice.
Väl hemma tänkte vi spela lite ps2 men det blev istället att vi satt och listade lite bra maträtter vi vill laga men inte brukar laga, och också lite lätta rätter vi kan laga när vi har ont om tid. På det här sättet hoppas jag vi beställer hem mycket mindre mat, för vi behöver ju bara titta på vår lista för inspiration.
Framåt kvällen åt vi riktigt goda tacos och drack alkoholfri öl, tittade på shrek3 och åt ostbågar! Vilken höjdarkväll!!

Något annat spektakulärt som hände på söndagen var att vi blev med barnvagn! Vi fick en jättefin, lätt begagnad brio duo i fina färger (beigegrön/grå med vinröda detaljer, fint och diskret) av Hampus och Stina (som fått tag på den genom Stinas mamma, som fått den av grannen). Den är jättefin och bra och det gör att det här med bebisen känns väldigt mycket mer verkligt! De hade också med sig mina tupperware-saker som jag köpte på tupperwareparty hos dem för en vecka sedan ungefär. Har testat i stort sett alla sakerna och de är väldigt bra, och roliga! =) Men det får jag skriva mer om någon annan dag!

Nu ska jag lägga lite tid på min fina Näbbis innan jag slocknar framför tvn!

=D

(vilket hett rubrik-tema jag kommit in på, nästan hetare än att jag nästan alltid innan hade rader ur låtar)

Idag har varit en sån sjukt sömnig dag. Gick inte upp förrän klockan var typ elva. SItter nu framför datorn som jag gjort heeela dagen känns det som (sitter vid den stationära, har suttit vid den bärbara, i soffan, framför tvn hittills) och har gjort noll av alla de fina planer jag hade på att fixa i ordning nu när det ändå bara var jag och kombon hemma, dvs när jag inte vart störd av sambons gullighet =)
Men, tvätta ska jag ändå lyckas hinna med idag! och om jag är riktigt duktig, kanske kanske kanske kanske baka en banankaka, eftersom jag har tre liite övermogna bananer liggandes i köket. Men vi får se (inte riktigt bästis med vår gasugn). Sötnosen kommer vid sex-tiden och då ska jag vara ledig!

Nu ska jag gå och ta ut handduken i håret (jaa! jag har varit så produktiv idag så jag har hunnit duscha! wow) och sortera tvätt eller något annat vettigt! Kanske äta lunch så jag får ner mina antibiotikatabletter, som för övrigt gör mig hur funky i magen som helst.

Ciao så länge! (hoppas alla märkt att bloggen lever igen =))

(p.s jag har världens klåda på utsidan av den nedre delen av båda mina vader, det ser nästan ut lite mörkt, som gamla ärr eller något, och jag tror jag har nått ärr från nått skrapsår på ena benet men inte på andra. Vad sjutton kan det vara? Klådan är helt out of this world! Är det ännu mer sjuka graviditetsrelaterade grejer som man bara får vänja sig vid eller?)

Nä, idag har varit en rätt lugn, men lite ovanlig dag.
igår var det kanelbullens dag, och det vart väl sådär. Kombon kom hem med kanelbullar, jag hastbakade halv-bra kanelbullar (för att hinna innan sebbe kom hem), sebbe hade med sig några sjuka typ muffins från jobbet (seriöst!! VEM bjuder på MUFFINS på arbetsplatsen på kanelbullens dag??? Allvarligt!) Ingen riktig höjdardag i kanelbullens tecken, men mysig ändå.
Idag så har jag varit gräsänka då älsklingen är på konferens i storstaden. Jag har saknat honom konstigt mycket faktiskt, redan innan han ens skulle varit hemma från jobbet, men tråkigast är det ju nu vid läggdags. Har så himla mycket vant mig vid att han ligger bredvid, kan ju knappt somna när han surar och inte vill krama mig tills jag somnar, så ikväll är en tuff kväll =)
Jag är dock väldigt trött, har tillbringat kvällen i Partille hos min allra mest älskade Marias mamma, med lite folk, och det har varit väldigt trevligt! Ätit potatisgratäng, tittat på idol, fått massa barnkläder och massa annat. Roligt var också att en gammal kär, full vän ringde för att gratulera mig till bebisen. Jag har väntat på hans grattis och är glad att han vågade i onyktert tillstånd iaf =)

Det har varit en mysig dag idag, hade varit ännu mysigare om min näbbis låg och väntade på mig =)

Gonatt!

(ps. jag har fått grymt stor uppmärksamhet för storleken på mina bröst idag, känns helt surrealistisk. Hade aldrig väntat mig att det skulle vara så annorlunda, och folk skulle vara så annorlunda, bara för man fått större bröst. Stört.)

Igår eftermiddag var jag hemma hos mamma och pappa och lekte med söta söta Alice (deras hund) innan jag skulle till arbetet och arbeta kvällen. Då ringde min barnmorska och sa att ja, nu var jag sjuk nog för att få behandling, och vi skulle påbörja den direkt. Jag hade självklart inte tid att åka då jag precis skulle börja arbeta, och lovade att komma förbi nu på morgonen, vilket jag gjorde. Jag fick inte träffa läkaren eller ens prata en stund med barnmorskan, vilket jag inte tyckte var ett problem förrän jag var på apoteket och de ställde sig väldigt frågande till mitt recept. Det var inte helt klart vad jag fick antibiotikan för, och det var en antibiotika som inte rekommenderas till gravida. Apotekartjejen ringde upp läkaren som tydligen tyckte jag skulle ha medicinen ändå, om det gavs nån förklaring så fick i alla fall jag inte höra den, fick bara veta att det hade något med hjärtsjukdomar hos bebisen att göra, men att det säkert skulle gå bra. Väl hemma, från att ha hämtat mitt pass på polisen och köpt lite nya skor, så läste jag lite på FASS och googlade, och det verkade inte alls bra. Efter mycket om och men lyckades jag få fram att det, i alla fall just nu, bara fanns påvisade skador om man tog medicinen innan tolfte veckan i graviditeten, vilket jag passerat.

Förutom att jag kanske inte riktigt tror att det bara skadar bebisen fram till tolfte veckan, eftersom det innan sommaren tydligen var helt ofarligt för gravida att äta samma medicin överhuvudtaget, så ställer jag mig starkt frågande till det knepiga sättet som sjukvården hanterat detta på. Varför sätter sig ingen ner med mig i tio minuter och förklarar infektionen, vad det innebär för mig och för bebisen, medicinen och vad den gör och inte gör? Det gav mig ju en allmän panik i flera timmar kring om jag skulle ta medicinen eller inte, och vad det skulle innebära att INTE ta den, eftersom tjejen på apoteket hela tiden upprepade hur viktigt det var att jag blev frisk från det här... Tio minuter med någon inblandad i receptskrivandet hade liksom besparat allt det.

Jaja, nu ska jag sluta gnälla, laga lite mat och ta mina två morgontabletter! Nu ska jag väl i alla fall snart må ännu bättre! Skönt.

Idag är det förresten kanelbullens dag och jag ska försöka hinna baka innan min sambo och min kombo kommer hem så jag kan bjuda dem på godsakerna! =)

Idag hände något som aldrig tidigare i mitt liv hänt. När jag kom till skolan och satte mig ner för att delta i ett seminarie om borderline så pingade min ena "hälla" till byxorna iväg, och lämnade byxorna uppknäppta =) Som tur var hade jag lite halvlångt linne och det var trekvartslånga byxor som jag hade strumpbyxor under så jag kunde dra upp strumpbyxorna och liksom vika dem över kanten på jeansen, så att de stannade uppe, men ändå. Jag underskattar nog min mages storhet

=D

Ja, det ska väl vara sisådär mellan 20-27 veckor kvar, beroende på om den lille blir tidig eller sen. Sen ska väl vara mer vanligt vid första barnet men man vet ju aldrig. Det ska bli kul  när det händer, men de där nio månaderna är verkligen smart uttänkta för att man ska hinna fatta allt och förbereda allt. Jag, som alltid tyckt om barn och länge arbetat med både barn och ungdomar känner mig som en total pappskalle. Jag har faktiskt bara hållt i ett enda spädbarn i hela mitt liv, och det var en pojke på nästan ett år som jag hade kravlandes  mitt knä i ungefär fem minuter. Inte direkt nån megaerfarenhet av de pyttesmå människorna alltså. Typ... behöver man en jacka i storlek nyfödd om barnet föds i mars/april, eller räcker det om man liksom har den lille nerpackad ordentligt i vagnen? Behöver man något mer jackigt på sommaren? De ska ju ha något på huvudet när de är små och nyfödda, även om det är sommar, men om det är en liten mössa, blir det för varmt? Ska man ha små kepsar eller solhattar istället, eller åker de bara av som folk säger? Hur vet man att barnet är för varmt? Fryser? De kan ju inte ens prata!!

Sen är det hela förlossningen och allt som jag inte fattar något av, men det ska de väl förklara för en. Jag som inte har tillgång till bil heller har ju redan nu börjat oroa mig för att förloppet ska gå skitsnabbt och jag inte ska veta hur jag ska ta mig till sjukhuset... Självklart vill säkert både min pappa och bror vara behjälpliga, men vad gör jag om båda två jobbar? Man kan ju inte bara åka ifrån sitt arbete... och min bror kommer ju ha ett eget litet spädbarn då...

Ja det är mycket att oroa sig för om man är lagd åt det hållet.... jag är det i alla fall just nu, eftersom allt känns så okänt och jag verkligen inte är van vid situationer som jag faktiskt inte har en aning om hur jag ska hantera. Jag har en skrämmande känsla av att jag kommer gråta en eller två veckor efter förlossningen, konstant. Bara för att bebisen är så liten och söt liksom.

Nu är i alla fall illamåendet bättre och jag kan vara vaken längre än till klockan åtta på kvällen och gå upp innan klockan åtta på morgonen. Jag har just nu en kiss-strid med barnmorskemottagningen som bekräftat att jag har urinvägsinfektion, bara inte riiiiktigt tillräckligt illa för att de ska hjälpa mig. Att jag lidit i över en vecka verkar inte riktigt hjälpa. Jag har till och med haft feber och migrän, som med största säkerhet är kopplat till infektionen. Så i morgon ska jag tillbaks med ännu en burk kiss och hoppas att de förbarmar sig över mig. De får mig ju bara att tvivla på mina symtom och instinkter om de inte behandlar det, men vi får väl se.

Nu ska jag gå och äta mat som jag faktiskt lagat!! Sånt orkar jag med nu =)

Puss och kram!