Lina

Smsade lite med en gammal kär vän idag. Han har betytt så himla mycket för mig genom tiderna och jag tror jag tänker på honom åtminstone varje vecka även om vi inte har kontakt längre så att säga. Han bad om ursäkt för en sak han sa för ungefär fyra år sedan vilket fick mig att tänka på hur tiden flyger iväg.

Det har funnits så många olika "jag" och så många olika andra som funnits, passerat och försvunnit i stort sett. Man vet liksom aldrig riktigt vad som ska hända och vad som ska vara rätt för en.

Det är rätt lustigt ibland. Hur det blir och vad som händer. Hur man formar sitt liv och hur ens liv formar en. Vilka faser man går igenom och vilka man återbesöker. Vad som alltid fortsätter vara viktigt för en och vad som man aldrig vill erkänna var viktigt.

It's funny how a year can make
So much of only one mistake
All I wanted was the life I planned
But now I understand
Now I understand

I wish I had never known
A heart that beats just like my own
How can one so close become so far away
In just a day

Allt folk man känt och allt folk man slutat känna. Alla man vetat allt om och alla som vetat allt om en själv. Och de av dem som man inte vet ett skvatt om nu och kanske inte ens hälsar på på stan.

Ja vad ska jag säga... vi får väl se vad som händer härnäst. Det ska bli spännande, eller nått =P

har gjort en hel del saker idag. varit produktiv och duktig, även om jag inte pluggat spanskan riktigt så bra som jag tänkt mig. Fy. Jag har iaf lyssnat på musik hela dagen och kom till en tanke kring det hela. Jag projicerar ofta mina känslor på den musik jag lyssnar på. Jag gillar den mesta musiken men inte allt närsomhelst utan när det passar in i min stämning. Men är det jag som utifrån mitt humör väljer musiken eller dikterar musik, som i en slags spiral, mitt humör och fortbildar på så sätt sig själv? Den ni.

Det kanske börjar med R.E.M. Som det så ofta gör. Orange crush. Bad day. Losing my religion. Därifrån går det över till Anna Maria Espinosa - To win my love. Därifrån till Bertine Zetlitz - girl like you. Nu är humöret uppe men med tankarna på kärlek och förhållanden. Och party. Såklart. Men fråm Bertine går vi vidare till Jewel. Hands, her pleasure is my pain och kanske även I got the blues. Nu är det mindre party och det går snabbt över till Hello Saferide. Min favorit. Hon har allt, glada saker, ledsna saker, arga saker, säkra saker. Men vid det laget är det bara att ge upp liksom. Jag kommer bli deppig och bitter och lite emo så att säga. Fast samtidigt kreativ och snäll och rätt så rolig. Så det kanske är värt det?

Och för er som faktiskt inte tror att jag kan vara rätt så rolig så tänkte jag här ta tillfället att gå off topic och bevisa det! På introutbildningen till Unga möter Unga så fick vi i grupper sätta post its på varandra som sa något om hur vi tyckte den personen var. Jag fick massa pratglad, social, lättsam och sånt crap. Mitt bland alla de lapparna hade en underbar person (andreas!) pangat fast en lapp på mig där det stod "rolig". Då han förstod att jag rätt sällan får den komplimangen underströk han med "Ja, JAG tycker faktiskt att du är rolig!", vilket bara gjorde det ännu bättre =)



Så nu är det bevisat! =)

Back on track så kan det faktiskt kanske vara så att om jag bara ger mig blanka attan på att lyssna på den musiken som brukar lämna mig med ett glatt humör så kanske jag alltid kommer vara glad. (Just nu får jag en deja vu om att jag skrivit något liknande under min gymnasietid gällande studie-effektivitet. Det måste vara bullcrap helt enkelt...)

Well jag får väl testa och se. Nu blir det Hello Saferide oavsett! (ps. jag är hungrig)

Now, this will be the last bitter song, it will be my last, real bitter song about you. From now on, I’ll write about flowers and butterflies, chickens and kittens and shit. From now on, I’ll try to look myself in the face. From now on, I’ll try to find someone who knows I exist so I won’t have to feel like I do when I write my bitter songs. This is my last real bitter song about you. I won’t have to mention she was blonde and thin
with a peanut for a brain and volleyballs for chest, I won’t have to mention: that’s always what happens
when you leave him your key, he ends up having sex in your apartment with miss Non-Bitterness

So this will be the last bitter song. I’m feeling cheerful already. I’d like to break his neck, if I may. But most, I’d like to cut off that hair, and cut off that head, and cut off those volleyballs. And I hope her heart gets broken and I hope she turns bitter, really really bitter like me

Får ta å gaska upp mig. Vad spelar egentligen någon roll om hundra år? eller något sånt. Jag har ju faktiskt laddat ner absolute 80s och en skiva med 70tals disco idag. Får glädjas åt det.  Och åt den fina låten med Hello Saferide jag precis fick ner. Det är värt mycket.

Ska nog skärpa mig och gå ut med återvinningen.

(för övrigt, när man gillar någon, som vän eller som mer, så är det ingen bra idé att spendera flertalet timmar utspridda över en mängd dagar med att förklara hur konstig man är och att man inte är en så jävla bra person som den här individen kanske inbillat sig. Tro mig. Det är bara löjligt.)'

P.s min granne lyssnar just nu på musik som låter som att man sågar med en sticksåg genom mycket grov kartong till accompanjemang av light-techno/ett bil-larm. Stackars henne.