Lina

Jag vet att ni inte tror mig, med tanke på hur blek jag är, men jag blir aldrig solbränd. Jag blir aldrig brun. Jag blir aldrig rosa. Jag blir bara lite röd av värmen och sen försvinner det illa kvickt. Jag vill bli brun. Elsa är ju bara femton månader och bör såklart inte sola eller uppehålla sig allt för mycket i direkt solljus. Sebastian han bränner sig rätt så lätt och framförallt så får han hur snabbt som helst en väldigt snygg färg i ansiktet.

Jag har faktiskt bara bränt mig en gång, när jag varit på roskilde och var utomhus i solen i fem dagar, dygnet runt typ. Då blev jag helt chockad att huden lossnade! Jag fick massa vita områden i solbrännan. Skitkonstigt faktiskt, men det är också enda gången det hänt mig.

Igår var vi och badade och vi lyckades med konststycket att inte bränna Elsa överhuvudtaget och det känns bra, vi fick anstränga oss rätt rejält för det. Sebbe har fått bonnebränna och rejält med färg i ansiktet och är nöjd. Jag som satt i bikini (grattis mig för att jag vågade) och bara försökte reta solen till att bränna mig ordentligt är... just det, likblek. Det är som att solen liksom bara inte gillar mig utan hoppar över mig. Den tjejen ska faaan inte få någon sol inte! Det är konstigt att jag inte har engelska sjukan faktiskt.

Och idag ska vi på picknick. Jag vill sitta i soooolen. Jag vill bli bruuun. Jag vill soooola. Sebastian är nöjd. Han vill sitta i skuggan. Elsa bör sitta i skuggan. Vi kommer helt enkelt sitta i skuggan. Jag hatar skuggan! Jag älskar solen men den hatar mig! Det är hårt att vara den enda solimmuna i en familj av brännisar. Fan också.