Lina

Så tror man på sig själv. Tror att man är duktig, att man gör en skillnad, att man har en kontakt, att man känner och blir känd, om man kan uttrycka sig så. Sen är det bara sorg, sorg, sorg, sorg. Det känns som om något slits ur en. Rakt tjoff ur en. Så är man ute ur sitt lyckorus och inne i någon slags mörkerland. Hur blir det någonsin glatt igen? När blir det det? För sen kommer man ju skratta som förr och känna sig bra igen, och kanske bara för en sekund glimtar det till att det saknas något, att det inte är sådär glatt. Men det tillhör ju, säger dem, det kommer med yrket. Sorg, sorg, sorg.

Jag läser otroligt mycket Paolo Coelho just nu. Jag har läst alla hans böcker förutom Brida och Zahiren på en månad nu och jag tycker att han skriver helt fantastiskt. Han har en härligt religiös och andlig twist på sina böcker också vilket en religionsknarkare som jag uppskattar. Jag läser ju bara hans böcker och upplever ju inte det han upplevt så jag skulle inte säga att jag växer som person av att läsa böckerna, men jag får liksom ett annat sätt att tänka kring just min person samt personlig utveckling genom hans böcker, vilket jag uppskattar.

Något som Coelho i minst en av sina böcker skriver om är när liksom något andligt tar över en och så att säga pratar igenom en. Det kommer visa ord ur ens mun som man inte ens visste tillhörde en själv. Jag känner mer och mer att jag upplever det här men jag tror inte jag ska gå så långt som att säga att det är Gud som pratar igenom mig men jag tror däremot att det är den inre socionomen som växer och börjar ta över. Den bor någonstans där långt inne, den där som kan säga allt det där visa och som har kunskapen och redskapen för att förmedla det. Och ibland tar den kommandot och säger saker som blir väldigt bra. Det känns bra att den där inre socionomen växer och lär sig. Tar över liksom. Det känns bra att jag inte valt så fel ändå.

Något jag också lärt på mig på sistone är att jag faktiskt inte måste lyssna på alla andra jämt utan jag kan faktiskt göra det som jag känner är rätt, eller åtminstone mest rätt i stunden. Jag är i mig själv kompetent och även om jag kanske engagerar mig lite för mycket och även om jag kanske vill hjälpa lite för mycket så väljer jag hellre den hårda vägen än att göra för lite. Att börja tro på sig själv är en bra känsla.

Från fredag (igår) halv fyra till måndag (i övermorgon) klockan fyra kommer jag ha jobbat 38 timmar och 45 minuter. Jag är redan trött av bara tanken.

Jag har blivit antagen till mastersprogrammet på göteborgs universitet. Förhoppningsvis har de tillgång till mina betyg och sådär och vet att jag redan klarat av en del av masterprogrammet och kan börja på senare termin. Det vet de nog. Men jag vet inte om jag vill gå. Vet inte om jag KAN gå. Ska man vänta på det där vikariatet som kanske aldrig kommer eller det där fasta jobbet som troligtvis aldrig kommer? Vojne vojne.

Pluggandet är på halvfart också så extrajobbande skulle man ju kunna göra, men då är frågan hur mycket jobb man får, hur bra man klarar sig och hur sur man blir när alla kollegor får fasta tjänster/vikariat före en. Suck. Jag kommer få tänka ett tag framöver.

Kan NÅGON snälla förklara för mig varför man inom den sociala sektorn ständigt ska sträva efter en jämn könsfördelning (50/50) när ungefär 2% av alla socionomer är män? (påhittad siffra, men säkert nära sanningen). Detta innebär att ALLA män som är socionomer eller liknande blir anställda, inte på sina meriter eller personliga lämplighet eller egentligen något annat än att de är just MÄN. Så om jag söker ett jobb och lägger ner en massa tid på brev, cv osv och tycker att jag lämpar mig alldeles utmärkt för det jobbet så är jag ändå direkt diskvalificerad om en man också råkat söka jobbet. Det är lustigt att "kvinnosektorn" är den enda sektorn som verkar ta det här med att försöka anställa helt jämnt könsfördelat till sin spets på det här sättet. Men det är ju klar, männen vill ju inte gynna oss kvinnor.

Det här med jämställdhetssträvan borde baseras på procent av yrket. Om fem procent av yrkesutbildade är män så borde man sträva efter att efterlikna den statistiken (på ett ungefär i alla fall).

Jag är förjävla trött på att det alltid bara är män som gynnas! Fy skäms!

Åh herrejävlar vad god den koppen te jag just drack var. Jag har suttit uppe längre bara för att hinna dricka en kopp te, har inte hunnit på hela dagen. Men nu. Åh. Ska gå och göra en till! underbart!


idag var vi i Keillers park och jag kan bara säga slottskogen släng dig i väggen. Dit åker vi nog inte mer, vi hänger nog i Keillers från och med nu. Härligt. (vi var längst uppe på ramberget också men jag har börjat få väldigt mycket katastroftankar gällande Elsa så vi kunde inte stanna så länge för jag såg bara framför mig att hon skulle springa över kanten även om Sebastian höll henne och vi var kanske tio meter ifrån kanten. Ibland går det inte att övertala sig själv att vara rationell.)