Lina

Jag lyssnade en stund på 'mitt P3' idag och den som talade var en mycket modig tjej som stått upp för sig själv på ett väldigt bra sätt, i ung gymnasieålder. Den första tanke som for genom min skalle var att "du är en sån tjej som tjejkompisarna tycker är pinsam" och det var ett tragiskt konstaterande. Nu blev den här tjejen uppmuntrad av sina kompisar som tyckte hon var skitstark som person och det gör mig glad, men allt för många tjejer uppmanas att inte stå upp för sig själva eller vara "besvärliga" för att killarna ska gilla en. Tjejkompisarna gillar inte den där tjejen som de snygga killarna stör sig på och trycker därför ner de sidorna som är ivägen för umgänget med killarna. Det är grymt tragiskt men tjejer kan vara de som står i vägen allra mest för tjejers frigörelse.

Jag kom också att tänka på en händelse i mitt eget liv. Förmodligen den mest förnedrande upplevelse jag varit med om, och det blev den endast på grund av mina (såkallade?) vänner. Jag har ju aldrig egentligen råkat ut för något fysiskt våld eller råkat ut för att någon mycket närstående dött eller sådär så jag kan nog kalla det det värsta som hänt i mitt liv, hittills. Jag ska inte gå in på detaljer eftersom jag inte orkar hamna i stora diskussioner med de som var med då men det hela handlade egentligen om att en tjejkompis pojkväns vänner bestämde sig för att jag var ett för stort besvär, jag var inte tillräckligt lätt, snygg, rolig, fnissig, villig eller vad det nu var. Jag blev behandlad riktigt illa (inte fysiskt men psykiskt) i en situation som jag inte riktigt kunde ta mig ur men det värsta sveket var ju att ingen av mina TRE nära vänner (eller kompisens pojkvän som var en schysst kille jag kände lite sådär) som var med mig sa ifrån. Alla de tre vännerna kände killarna sen innan (vilket jag inte gjorde) och tjejkompisen vars pojkvän kände killarna hade ju en väldigt lätt ingång till att säga till eftersom hon är väldigt tuff och eftersom hon kände dem väl. Jag blev räddad ur situationen av helt andra människor som fick anstränga sig bra mycket mer än vad mina kompisar hade behövt, men jag är bara tacksam att jag blev räddad av någon.

En fjärde kompis var inte med men jag minns att hon i efterhand reagerade med att hon hade i alla fall stått upp för mig. Något mer än det har jag inte hört från henne om det, inte att hon sagt till kompisarna eller sådär, men det kan också bero på min ovilja att ta upp saken överhuvudtaget.

Vid ett senare tillfälle så fick jag av en av dessa tre vännerna en bränd skiva med bilder av saker vi gjort gemensamt hela gänget och visst fan hade hon bränt med bilder från den händelsen. På två av bilderna var jag med men resten av bilderna hade jag inte varit med och upplevt eftersom jag hade fått fly platsen medan de fortsatte ha kul. De drack, de badade, de stökade omkring, de shoppade dagen efter och sådär. Och allt det fick jag bränt på skiva. Jag fick inbränt att det inte fanns en tanke i deras hjärnor att det var en hemsk händelse som utspelat sig framför deras ögon. Han som varit absolut värst mot mig, som jag fortfarande kan känna ett sånt starkt hat emot att jag får ont i kroppen, var festens medelpunkt och mina vänner hade sååå roligt tillsammans med honom på bilderna.

Jag tänker än i idag på den här händelsen ibland och jag tror ingen av de tre kompisarna någonsin reflekterar över det. En av dem har jag i stort sett ingen kontakt alls med längre då hon blev rent rosenrasande av ett dåligt skämt jag en gång drog som blev så himla fel och som jag sedan bett om ursäkt för (och, om hon läser detta och förstår vad det handlar om så kan jag säga att jag fortfarande är ledsen över det, det var helt missriktat och inget jag menade alls). Hon har alltså uteslutit mig över ett skämt (även om vi kan mötas och vara hövliga, men skulle nog inte kallas vänner) och tänker säkert aldrig någonsin mera på det tillfället då hon svek mig mer än någon någonsin gjort annars. De två andra har sagt att de så gärna vill träffa Elsa och en av dem har gjort det vid flera tillfällen. Jag träffar dem ibland, alla tre, i olika situationer och vi är inte ovänner men mest för att jag inte orkar det. Jag kommer aldrig glömma vad de tvingade mig att genomleva. Det som de hade kunnat förhindra. Även om de inte kunnat förhindra det så hade de i alla fall kunnat hjälpa mig och visat att de stod bakom mig, det hade gjort det möjligt att genomlida. Jag kommer aldrig att förlåta dem för det tillfället.

Det tillfället, de långa timmarna i mitt liv, har gjort mig rätt vänskapshatande och misstroende. Jag tror sällan att det kommer att komma något gott ur vänskap. Jag svarar mycket sällan i telefon när vänner ringer och orkar oftast inte träffa så många människor per vecka. Jag orkar inte engagera mig på samma sätt igen, för  även fast jag kanske var the odd one out i sammanhanget så var det ett sammanhang jag jobbade en del på att få plats i.

I och med att jag berättar om något så personligt från mitt liv så hoppas jag att kanske någon enda person, någon enda ung tjej väljer att både stå upp för sig själv och för sina vänner. Att inte låta intresset för vissa häftiga idioter till killar får ta överhanden. Jag hoppas också vissa personer skäms ögonen ur sig och istället för att bli arga och kasta ifrån sig och försöka inbilla sig att jag överdriver eller att de faaaktiskt försökte faktiskt ångrar sig, faktiskt försöker tänka på det hemska de var med om att skapa någon gång då och då. För jag tänker på det. Ofta. Och jag kommer aldrig glömma det, även fast det nu är många år senare och jag har världens mest fantastiska familj, både den närmaste och även i det mer vida begreppet. För mig är min familj allt och vänner kommer i andra hand, för man vet aldrig säkert att de ställer upp för en. Kanske förstår en och annan vän som tycker jag är dum i huvudet som i perioder gömmer mig helt från omvärlden varför också, även om just den vännen kanske aldrig varit något annat än fin mot mig.

Så.  Nu har jag berättat om det värsta som hänt mig. Nu finns det kanske inte så mycket mer att säga, vi får se. (kanske blir en uppföljare med det bästa som någonsin hänt mig? Det är nog flera händelser faktiskt, så det är ju positivt i alla fall!)