Lina

Jag kommer bli världens sämsta mamma så fort Elsa är lite större. Nu när Elsa kryper och ålar omkring en del så kommer hon ju åt saker hon inte ska komma åt, typ lampsladdar eller vad som helst. Nu börjar hon ju också kunna förstå lite mer, så jag försöker att från början säga till henne på skarpen  när hon försöker leka med opassande saker. Och jag HATAR det! Jag vet att jag haft lite svårt att säga till Elsas kusin på skarpen om han gjort något opassande, men jag har tänkt att det är skillnad med ens egna barn, men nej. När Elsas underbara mörkbruna ögon tittar upp mot mig och ser sorgsna ut för att mamma säger till på skarpen så dör jag liksom inombords. Och visst, jag tror väldigt mycket på ett respektfullt föräldraskap utan massa skäll osv, men just nu när hon är så liten så är ju ordet NEJ och en skarp stämma ungefär det som hon kan fatta, knappt ens det liksom. Och att förstå vad man får och inte får kan ju i slutändan handla om säkerhet, så jag förstår ju att jag måste lära henne det, och om inte för något annat så för att hon själv ska lära sig säga nej i framtiden. Men det känns hemskt!!! Om hon börjar gråta för att jag ryter till någon gång, så kommer jag nog inte våga göra det mer....

Idag på rytmiken så sa förresten min favoritmamma att hennes pojk haft kräksjukan i helgen. Hjälp. Rytmiken verkar vara värre än dagis på bacillspridarfronten!