En räcker gott!

Igår utmanade vi verkligen våra gränser här hemma. Vanligtvis har vi ju fullt upp med Elsa och allt runt och kring henne, men igår hade vi blivit tillfrågade om vi inte kunde passa Vilmer, något vi inte gjort på tre månader! Man vill ju vara snäll, och man vill ju lära känna Vilmer lite bättre igen och inte minst så vill man ju kunna känna att man kan, om det krisar, fråga Hampus och Stina om de kan passa Elsa. I alla fall så var Vilmer här igår i några timmar, och det gick både bättre och sämre än jag väntat mig. Inga långa gråtattacker från Vilmer, han verkade inte komma på att mamma och pappa var borta och få panik av det. Vilmer var glad och snäll och när han var ledsen så lät han mig trösta honom och fick mig att må bra på så sätt. För att erkänna vilken dålig människa jag egentligen är kan jag ju också erkänna att jag är lättad över att han inte spydde något och inte behövde så jättemånga blöjbyten under tiden här.
Det som dock inte var jättebra var att Elsa blev väldigt ledsen. Det kan ju inte riktigt varit att hon fick nöja sig med en förälder, för det får hon ju ofta, men på något sätt så stressade det henne att Vilmer var här. Kanske var det att han lät, kanske var det att vi var lite på spänn (fast det var vi inte jättemycket), och kanske var det för att hon blev lite avis när vi kramades och gullade med en annan liten bebis.

Jaja, jag vet ju att Hampus och Stina inte direkt har oss som förstahandsval då det gäller passning så jag vet ju att det är lite speciellt då de ber oss, och att de knappast kommer att be oss nästa helg igen, så det var roligt att för en gångs skull få umgås lite med lille-ville! =)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback