Lina

Ja, trots att jag är lite galen och tvångsmässig ibland och, till sebastians förtret, vill prata igenom allt som oroar mig minst hundra gånger per dag, så brukar jag ändå ha en tanke i mitt huvud att det nog löser sig tillslut! Och det verkar som att det gör det.

Ett av de stora problemen vi tampats med inför familjebildandet har ju varit bostadssituationen, och det har verkat hopplöst. Jag blev inte erbjuden något alls av bostadsbolaget hur mycket jag än sökte, och Sebastian blev bara erbjuden den kassaste lägenheten i hela frölunda med den sköna aromen av död tant. Så satt jag förra onsdagen på mina föräldrars balkong, efter att ha sökt tre lägenheter i samma område där de bor, och tänkte och tänkte. När skulle vi få lägenhet? Vad skulle det vara för någon? Kunde vi verkligen bo tre trappor upp utan hiss? Även om det finns barnvagnsrum? Skulle vi ens få någon? Jag förde en inre dialog med mig själv och de högre makterna och kände hur jag mer och mer faktiskt började tappa hoppet. Nästan alla lägenheter på boplats och bostadsbolaget hade inflyttning i  februari. Snart skulle det vara mars, och i stort sett försent att flytta.

Samma kväll som jag kände hur hoppet falnade, och faktiskt satt och spillde ut all min förtvivlan till en förstående kollega på fritidsgården, så ringde Sebastian mig på mobilen. Vi hade fått en visning!! På en lägenhet som var liite liten, lite dyr och lite dålig inflyttningsdag (nyårsafton =)). Den hade dock perfekt läge, nära min bror, nära min föräldrar, nära naturen men samtidigt nära stan. För mig betydde visning att vi hade fått den och jag var överlycklig.
Dagen efter gick vi på visning och även om lägenheten inte var så jättestor (65kvadrat) så var den funktionellt strukturerad. Den hade kök med plats för matbord (ett måste i min matcentrerade värld) och en trevlig balkong. Det framtida barnrummet var bra, och det fanns plats för en 180-säng i stora sovrummet. Lägenheten låg bara en halvtrappa upp, och inte näst högst upp som vi fått veta, vilket gjorde att avsaknaden av hiss absolut inte gjorde något alls. Vi fick dock veta att det var många intresserade och vi var inte ens de första på visning!! Panik!

Det tog flera dagar och en himla massa ringande. Kanske skulle vi få den näst högst upp ändå (neeeeej!) och kanske skulle vi inte få någon alls. Jag försökte tänka positivt men hade ändå på något sätt ställt in mig på att jag ville flytta. Något ännu mer perfekt med lägenheten var ju att inflyttningsdatumet var flyttat till innan jul! Jag såg framför mig hur jag skulle kunna julpynta! Det spelade då ingen roll för mig hur många större och billigare lägenheter jag kunde få, jag skulle inte kunna få någon annan med inflyttning innan jul!

Tack och lov, idag, en vecka efter vi blivit erbjudna visning, är det kontraktskrivardags. Vi fick den lägenheten vi ville ha, och vi flyttar in innan jul. När julpyntet sen åker ner i januari så kan vi ta vår tid på oss att ställa i ordning barnrummet.

Det är så himla skönt att ha fått lägenhet att jag nästan inte ens tänker på vilket helvete det kommer bli att flytta =)