Lina

bland kommer bara de dagarna av eftertanke och nostalgi. Sentimentalitet. Jag vet inte vilket som blir det bästa ordet. Dagar för kontemplering av livet, eller något sådant luddigt.

Dagar då det är skönt att lyssna på The Corrs och The Darkness. Alltså, I never really loved you anyway, och LOve is only a feeling. Skönt.

Oh, the state of elation that this unison of hearts achieved
I had seen, I had touched, I had tasted and I truly believed
That the light of my life
Would tear a hole right through each cloud that scudded by
Just to beam on you and I

Love is only a feeling
Drifting away
When I'm in your arms I start believing
It's here to stay
But love is only a feeling
Anyway, anyway

Love is only a feeling
Drifting away
And we've got to stop ourselves believing
It's here to stay
'Cause love is only a feeling
Anyway


Innerst inne vet vi väl kanske alla det, att vi kan styra oss själva genom tanke-känsla-handling, och förändra sättet vi tänker, känner och handlar på. Alltså går det att medvetet tycka annorlunda, på riktigt liksom. Då är det skönt att veta att love is only a feeling.

För mig känns det nog kanske inte så speciellt ofta. Och det är då som det är livsfarligt om Laleh kommer upp i högtalarna. Hide away ni vet.

Don't tell me not to leave
Right before I go
You dont even know
What youre asking me to do
Don't tell me honey please
I have made a choice
There?s nothing in the world
You can do to change my mind

Was looking for a place to hide away
Instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again...

I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
It's what I?ve been, what I?ve become

Don't push it we both know
I'm falling every time
You look at me
Like you did
When you were mine

Was looking for a place to hide away
Instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again...

Då känns det som att The Darkness kan gå och lägga sig och pilla sitt navelludd ungefär.

Ibland är allt så svårt och ibland så är det inte man själv som bestämmer. Ibland bestämmer livet åt en, vad som fungerar och inte. Vad som finns och inte. Och framförallt kan man inte själv bestämma vad andra människor ska tänka och känna och göra. Man kan försöka men man kan faktiskt inte. Man vet aldrig vad folk gör när man själv inte är där och det är väldigt svårt att veta att någon faktiskt gör det som de säger att de gör.

Att styra sina egna tankar, känslor och handlingar baseras på så sätt på något slags egocentriskt tänkande att det bara är jag som påverkar mig. Och det är klart, om person X gör Y mot mig så kan ju jag välja att inte känna mig ledsen eller arg, men fungerar det verkligen så? Inte riktigt, inte för mig i alla fall.

Sen kan jag klaga allt jag vill på att folk är långsamma och sega och tröga och svårstartade. Det kanske är just mina egna fel jag ser i dem. Visserligen har jag inte svårt för att gå upp klockan åtta en söndagmorgon och komma igång och göra något av dagen, veckan, livet sådär, men kommer jag ens någonsin vidare?

Jag är långsam. Verkligen. Jag lever kvar i det förflutna något enormt. Jag är åtminstone ett år tillbaka. Det är 2006 i min värld egentligen tror jag. Kanske är det därför jag så gärna vill åka på roskilde, för att jag tror att om jag faktiskt åker och kommer tillbaks så kan jag göra allt som gick fel efter förra roskilde bra igen? Att jag kommer tillbaks till tredje juli 2006? Hem till det som aldrig mer kommer vara lika mycket hem?

Jag vet inte faktiskt. Allt jag vet är att denna helgen har känts jävligt hård, på många sätt. Jag har snurrat och snurrat och snurrat runt på samma plats och inte känt att jag kan komma upp igen. Jag vet, tror, hoppas eller något sånt där att det faktiskt kommer lösa sig och jag kommer hamna på sommaren 2007 någon gång runt... vintern 2007? sommaren 2008? I alla fall kommer jag nog tillslut komma dit, och om inte världen snurrar så himla hemskt fort och om mitt liv kan sakta ner lite och inte kasta mig fram och tillbaks om och om igen så kanske jag tillslut kan komma ifatt det och fungera i normal takt. Inte speedad. Inte i sirapstjock sörja, långsamt långsamt. Normalsnabbt. Lugnt. Okej.

Om allting bara kan vara lugnt och fungera kanske det kan bli så.

(jag vet, det är det töntigaste i världen, men det går en reklamtrailer för någon ny serie på typ femman, eller trean eller whatever, med han som spelar abbys brorsa i E.R. Det är en sjukhusserie även detta och han har tydligen som yrke att hjälpa andra men kan inte hjälpa sig själv, bla bla. I alla fall är det en någorlunda småupprörd tjej som frustar ut att "right now i need a place where the earth doesn't move" eller något sånt, och varje gång känner jag mig träffad. Gud. Det är töntigare än att känna att man verkligen förstår sig på morrissey.)

(herregud, inte ens bananarama - cruel summer funkar.)