Lina

Jag har länge stått emot. I många många år har jag tillhört motståndet och hållt ett starkt försvar. Nu har dock min alldeles egna bror gått emot mig och tvingat mig till reträtt. Jag har fått en micro.
Det pirrar fortfarande lite i magen när jag tänker på den, det är så konstigt att den står där i mitt kök och bara väntar. Den är fruktansvärt stor för att faktiskt vara så liten, säkert en av de minsta microugnarna i världen.

Häromdagen höll jag på att irritera ihjäl mig på en lastbil som höll på och pep (ni vet så som de gör när de backar) utanför fast jag inte kunde se den. Jag ville veta ungefär hur länge den kanske skulle stå utanför och störa mig, men det fanns ingen lastbil i synhåll. Relativt snart, men inte snart nog för att det inte skulle vara pinsamt, så insåg jag att det var min micro som pep. Jag hade lagt någonting för att värmas några minuter tidigare....



Jag har alltid varit rädd att  man (jag) ska börja äta crappy mat och sådär om jag har en micro men det är nog inte så jättestor risk ändå. Jag får lite dåligt samvete när jag värmer mat från frysen (alltså hemlagad mat) som jag skulle kunnat haft med mig till jobbet för att värma där, men ibland är det bara skönt att slippa stressa, typ mellan mina jobb och sådär. Annars har jag framförallt använt micron till att tina upp saker som jag ska tillaga, vegfärs och sånt där. Då är det jättebra att ha en micro. Och på morgonen när jag äter min havregrynsgröt med psyliium- och linfrön och frysta bär så kan jag tina de frysta bären lite innan så blir det såsigt och gott.

Summa summarum är nog att jag tror att jag behåller min microugn och tycker nog att den är bra!