Lina

Jag läser otroligt mycket Paolo Coelho just nu. Jag har läst alla hans böcker förutom Brida och Zahiren på en månad nu och jag tycker att han skriver helt fantastiskt. Han har en härligt religiös och andlig twist på sina böcker också vilket en religionsknarkare som jag uppskattar. Jag läser ju bara hans böcker och upplever ju inte det han upplevt så jag skulle inte säga att jag växer som person av att läsa böckerna, men jag får liksom ett annat sätt att tänka kring just min person samt personlig utveckling genom hans böcker, vilket jag uppskattar.

Något som Coelho i minst en av sina böcker skriver om är när liksom något andligt tar över en och så att säga pratar igenom en. Det kommer visa ord ur ens mun som man inte ens visste tillhörde en själv. Jag känner mer och mer att jag upplever det här men jag tror inte jag ska gå så långt som att säga att det är Gud som pratar igenom mig men jag tror däremot att det är den inre socionomen som växer och börjar ta över. Den bor någonstans där långt inne, den där som kan säga allt det där visa och som har kunskapen och redskapen för att förmedla det. Och ibland tar den kommandot och säger saker som blir väldigt bra. Det känns bra att den där inre socionomen växer och lär sig. Tar över liksom. Det känns bra att jag inte valt så fel ändå.

Något jag också lärt på mig på sistone är att jag faktiskt inte måste lyssna på alla andra jämt utan jag kan faktiskt göra det som jag känner är rätt, eller åtminstone mest rätt i stunden. Jag är i mig själv kompetent och även om jag kanske engagerar mig lite för mycket och även om jag kanske vill hjälpa lite för mycket så väljer jag hellre den hårda vägen än att göra för lite. Att börja tro på sig själv är en bra känsla.