Att gå ut ur ruset
Så tror man på sig själv. Tror att man är duktig, att man gör en skillnad, att man har en kontakt, att man känner och blir känd, om man kan uttrycka sig så. Sen är det bara sorg, sorg, sorg, sorg. Det känns som om något slits ur en. Rakt tjoff ur en. Så är man ute ur sitt lyckorus och inne i någon slags mörkerland. Hur blir det någonsin glatt igen? När blir det det? För sen kommer man ju skratta som förr och känna sig bra igen, och kanske bara för en sekund glimtar det till att det saknas något, att det inte är sådär glatt. Men det tillhör ju, säger dem, det kommer med yrket. Sorg, sorg, sorg.
Kommentarer
Postat av: Icka
Vet du vad?
Man gråter, gråter och gråter lite till. Sen minns man.
Sen om ett tag så kan du kanske minnas utan att gråta och om ännu ett lite längre tag kan du kanske le ut minnena.
Men det tar tid.
Och du blir sedd och känd.
Och älskad.
Bara för att du känner, ser och älskar.
Jättekramar/I.
Trackback