Lina

Att ta hand om ett barn är verkligen ett heltidsjobb. Jag vill verkligen påpeka det. Att ta hand om barnet på natten, dagen och sen delvis även på kvällen, det tar verkligen på krafterna. Just nu känner jag mig ungefär lika uppskattad som en kisshink eller något, och inte mycket känns så himla kul. Jaja det är väl en sådan vecka helt enkelt. Men man får verkligen ingen tid till sig själv när man hela tiden måste tänka på bebisen. Den ska ligga på mage för att huvudet inte ska bli platt, man ska mata den, byta tusen blöjor om dagen, leka med den, sjunga för den, läsa för den, prata med den, bära den och trösta den. Så när sen sambon får en timma egen-tid efter jobbet så kan jag känna hur jag känner för att bara gå hemifrån och tyå aldrig komma tillbaks, eftersom egen-tid är något jag får se i stjärnorna efter. Jag går ju upp mitt i natten för att duscha med öppen dörr (om hon börjar gråta) så att han ska få duscha när han måste på morgonen, och hon ska hinna bli matad när hon vill. Det är ju ingens fel egentligen, men gudarna ska verkligen veta att det är heltidsjobb (och då snackar vi HELtid, inte 40h/vecka) att vara primary caregiver åt en liten bebis, hur snäll den än är. (när hon sover så oroar jag ju mig också för att hon ligger för mkt på rygg, jag är elak som njuter av att hon sover, hon säkert är sjuk som sover så mkt osv osv osv)

nä usch, det är verkligen ingen höjdarkväll ikväll.

Sen ger vi veckans tummen ner till tävlande föräldraskap! Alla bebisar jag känner är superduperfina även om jag såklart älskar min Elsa mest. Jag tycker det är superkul att så många jag känner har så himla fina, vackra och kompetenta barn, det gör ju inte min Elsas bedrifter något mindre alls. Sådeså.