Trotsåldern och trötthet
Nu vet vi vad det är som felas den lilla, de som vet har talat och jag gråter inombords. Det är två-års-trots. TVÅ-ÅRS-TROTS! Hon fyllde ju ett år alldeles nyss? Men tydligen så kan vissa barn vara väldigt tidiga med att komma in i the terrible twos, och tydligen är vårt barn ett sånt och tydligen var jag också det. Så nu är alltså min lilla tjej som inte ens med ett mirakels hjälp kan formulera sina behov till en uttalad mening inne i en känslostorm utan dess like. Hon HATAR mig och hon HATAR allt annat. Det finns vissa saker hon fortfarande tycker är roliga dock, att titta på foton av sig själv, att sjunga och dansa samt att träffa andra barn. Idag var vi på rytmik så hon var rätt så glad. Att ha henne hemma hela eftermiddagen nu ser jag INTE fram emot men hennes farmor kommer klockan fem så det är ju inte så lång tid i alla fall.
Det här är så otroligt jobbigt för mig (speciellt som hon blir lilla finelsan när hennes pappa kommer hem och niger och tackar och bockar och krumbuktar sig som aldrig förr (ja nu överdriver jag)) men bara tanken på hur jobbigt det måste vara för HENNE får mig att stanna upp. Tänk på stackars tjejen som inte fattar varför hon är så överspänd och arg på allt.
Mamma sa uppmuntrande att det blir inte bättre. Inte förrän hon är tre. Men det blir kanske inte så mycket värre heller. Hon gav mig lite exempel från min egen barndom då jag varit så trotsig att mamma tyckt att jag likagärna kunnat få springa rakt ut i gatan eller sådär. Jag kan tänka mig att man kan bli sådär trött på riktigt ilskna små trotsbarn, även om man såklart älskar dom till döds. En av mammorna på rytmiken sa att det blir nog inte bättre förrän tonåren och då blir det värre igen och så fortsätter det. Bråket som aldrig tar slut.
Och nu säger Oprah på tv att moderskapet är världens svåraste jobb. Ja tjena. Min lillis. Hon ska ju vara glad jämt väl?
Och som grädde på moset så har jag börjat försöka äta rosenrot för att få tillbaks lite av mig själv, att vara lite piggare och på bättre humör. Och vad händer då? Jag bara gråter och sover. Så jag sökte runt lite på nätet och tydligen så finns det vissa som upplever sån här effekt av just rosenrot. Min plan är egentligen att försöka fortsätta ta tabletterna över helgen för att se, men jag vet inte om jag orkar. Igårkväll somnade jag knall fall klockan 22 (jag brukar lägga mig vid tolv-ett snarare) och väcktes klockan 7 imorse. Det är NIO timmar. Jag var urtrött. Jag är urtrött nu. Vad ska jag nu försöka mig på? Jag hoppades verkligen på rosenroten.
icka: Elsa kommer säkert tycka det är skitkul imorgon, jag ser fram emot det som tusan! Om det är fint väder tänkte jag att jag kunde ta med mig lite fika och så, så kan vi kanske ha en liten mini-picnic med de små busarna.
Mormor: tack för ditt samtal, du är så himla snäll! Jag har dock oftast min mobil avstängd nuförtiden, jag hinner liksom inte med den, och jag lyckas aldrig prioritera att ringa upp heller. Så man får oftast ringa hem för att nå mig, eller så når man mig oftast inte alls faktiskt, tyvärr. (eller nej, inte alls tyvärr, det är skönt att inte bli nådd heeela tiden). Men jag har tänkt maila eller ringa dig och se om vi kan ses någon dag? maila eller ring! :)
Det här är så otroligt jobbigt för mig (speciellt som hon blir lilla finelsan när hennes pappa kommer hem och niger och tackar och bockar och krumbuktar sig som aldrig förr (ja nu överdriver jag)) men bara tanken på hur jobbigt det måste vara för HENNE får mig att stanna upp. Tänk på stackars tjejen som inte fattar varför hon är så överspänd och arg på allt.
Mamma sa uppmuntrande att det blir inte bättre. Inte förrän hon är tre. Men det blir kanske inte så mycket värre heller. Hon gav mig lite exempel från min egen barndom då jag varit så trotsig att mamma tyckt att jag likagärna kunnat få springa rakt ut i gatan eller sådär. Jag kan tänka mig att man kan bli sådär trött på riktigt ilskna små trotsbarn, även om man såklart älskar dom till döds. En av mammorna på rytmiken sa att det blir nog inte bättre förrän tonåren och då blir det värre igen och så fortsätter det. Bråket som aldrig tar slut.
Och nu säger Oprah på tv att moderskapet är världens svåraste jobb. Ja tjena. Min lillis. Hon ska ju vara glad jämt väl?
Och som grädde på moset så har jag börjat försöka äta rosenrot för att få tillbaks lite av mig själv, att vara lite piggare och på bättre humör. Och vad händer då? Jag bara gråter och sover. Så jag sökte runt lite på nätet och tydligen så finns det vissa som upplever sån här effekt av just rosenrot. Min plan är egentligen att försöka fortsätta ta tabletterna över helgen för att se, men jag vet inte om jag orkar. Igårkväll somnade jag knall fall klockan 22 (jag brukar lägga mig vid tolv-ett snarare) och väcktes klockan 7 imorse. Det är NIO timmar. Jag var urtrött. Jag är urtrött nu. Vad ska jag nu försöka mig på? Jag hoppades verkligen på rosenroten.
icka: Elsa kommer säkert tycka det är skitkul imorgon, jag ser fram emot det som tusan! Om det är fint väder tänkte jag att jag kunde ta med mig lite fika och så, så kan vi kanske ha en liten mini-picnic med de små busarna.
Mormor: tack för ditt samtal, du är så himla snäll! Jag har dock oftast min mobil avstängd nuförtiden, jag hinner liksom inte med den, och jag lyckas aldrig prioritera att ringa upp heller. Så man får oftast ringa hem för att nå mig, eller så når man mig oftast inte alls faktiskt, tyvärr. (eller nej, inte alls tyvärr, det är skönt att inte bli nådd heeela tiden). Men jag har tänkt maila eller ringa dig och se om vi kan ses någon dag? maila eller ring! :)
Kommentarer
Trackback